For tiden skriver jeg av en bunke kjærlighetsbrev som Far skrev til Mor i en litt langvarig forlovelsestid. Jeg har hatt dem i huset i 45 år – siden han døde. Men, jeg har ikke lest dem før nå. Disse brevene er nå nesten 100 år, og da er de blitt litteratur og tidsbilder.
Jeg kommer til å sette alle inn i den boken jeg har arbeidet med i snart 5 år… men dette brevet inneholder et dikt han skriver til henne. Dette diktet er en liten perle, så jeg setter dette brevet inn her, som forsmak på hans brevsamling, der originalene blir lagt inn i Riksarkivet på hans navn, den dagen jeg er ferdig med dette langdryge bokarbeidet.
Gyl 2-2-30
Min hulde fe – mitt hjärtas vän!
På detta paper målas änn
min kärlek til dig kära – .
Ty Pegasus nu i mig for
att måla nogra goda ord
åt hjärtats älskarinna:
Min kärlek, runnit op av frön,
som du sått ut om våren,
ennu sig håller stark ock skön.
Den väka skal, alt i vår bön,
där midt i stöi i ungars dön
som nog det blir i gården.
Högt kännslorna de brinner
för hjärtats älskarinna!
Ock sansarna de sakna
ditt ljufa lekam nakna!
När kennslorna de spränga på
jag oftast tala svänska.
Ja – det, det tyks mig mykket rart.
Det märkligt är – ja underbart
at svänsk jag skrifa – tänka
när dig jag vers skal skänka.
Jag syns det klinga best det då.
Nei, nu kom Jens Sivertstun. Det holdt jo på å bli ganske poetisk dette. Jens skal bli med på setra imorgen – vi skal kjøre seterved. Ja – ja, det blir ikke lenger brevet denne gangen. Du får være søt å undskylde mig.
Min egen kjære Ragnhild. Det er ikke spøk det jeg har skrevet – det er slik som jeg satt her og følte og tenkte. Det rann bent ut av mitt hjerte. I slike stunder føler jeg mig så glad og rik! Kjære dig! La oss alltid være åpne og ærlige mot hverandre, det er grunnlaget for lykkelig liv. Dette er ikke noen formaning, for det trenger du ikke. Du kommer altså til skirennet om 14 dager.
Din hengivne Axel.
